Jag har nu nått 22.000 ord på mitt bokprojekt. Definitivt det svåraste, och det bästa, jag skrivit någon gång. Den här helgen har jag inte jobbat ett jota, och det helt frivilligt. Varje morgon när jag vaknat har jag känt efter vad hjärtat vill och så följt det, och det har velat skriva. Och läsa. Det behövs efter att jag räknade fel på deadline för översättningen av en bok och fick himla bråttom. I torsdags översatte jag 70 sidor och i fredags blev jag klar. Samma dag fick jag en ny film att översätta, så den ska jag ta itu med imorgon. Ser fram emot det.

I fredags fick vi dessutom nycklarna till nya lägenheten i Tällberg och började köra dit lite saker från förrådet. Jag tror det kommer bli så himla mysigt bara vi fått ordning, och längtar oerhört tills allt vi äger är flyttat och vi får börja boa in oss. Utsikten är fantastisk och det ska bli härligt att ha lite svängrum. Den lägenheten är ju 16 kvm större än den här. Det betyder att vi kan fara runt i gårdarna och hämta igen våra möbler som vi förvarat hos våra föräldrar. Äntligen ett köksbord! Som jag saknat det.

Hörs!

Inget, och samtidigt massor. Jag läser och skriver med samma intensiva frenesi som när jag var i yngre tonåren. Det känns och bränns, svider och skaver. Sådär som det gör när man utvecklas och växer. Det är så fascinerande. Jag verkar ha lyckats lokalisera och låsa upp den där lådan som skyfflades in i ett mörkt, inre hörn någon gång de senaste femton åren. Den som jag förvarade min gåva i, min förmåga att sätta känslor och upplevelser på papper på ett sätt som förbluffar mig själv.

Jag har varit lite rädd att jag hade förlorat den. Ordets gåva. Skrivandets finess. Visst har jag alltid skrivit, och rätt duktigt och fint också, men för att göra det riktigt ordentligt krävs det något extra. Känselspröt. Både inåt och utåt. Och mod, för att våga använda dem. Ni vet när man är tonåring och pekar finger åt regler, gör som man vill och står okrossbar och odödlig på skoltaket och bara känner? Men sen blir man vuxen och regelboken blir tyngre och tyngre, förvandlas till något slags följetong som kapslar in en i ett "si och så ska det vara" tills man bara sätter sig spak rakt ner och gapar? Lite så blev det med mitt skrivande, tror jag. Lamt.

Hur som helst skriver jag igen. Och det river och svider så mycket att jag inte kan sova om nätterna. För nu känner jag också, allt det där som jag stängde in ihop med förmågan i det inre hörnet. För att skriva måste jag känna, och tydligen får skrivandet mig att känna så starkt att jag ligger vaken och känner flera år tillbaka i tiden. Det är tungt. Och nödvändigt. Smärtsamt men hälsosamt, åtminstone i slutändan. Tror och hoppas jag. Vill ni ha ett smakprov?

Jag drog in ett till bloss. Försökte fästa min dimmiga blick på sjön där nere. De små, krusiga vågorna under den kalla höstvinden. ”Var fan är du?” viskade jag och drog in snor i halsen, svalde ner det med en klunk ur flaskan. ”Jag känner dig ju. Hela jävla tiden”, viskade jag vidare och lät benen vika sig under mig, svängde dem över kanten och lät dem hänga. Gömde ansiktet i händerna, tappade cigaretten och körde in fingrarna i håret, knöt nävarna och pressade ihop ögonlocken så hårt att det värkte i bakhuvudet.

”Var fan är du?!”

Jag reste mig upp, vinglade till på kanten men brydde mig inte. Den desperata förtvivlan slet i mina inälvor som vassa kattklor i nya spetsgardiner och jag kunde inte hålla det tillbaka längre. Skriket. Det började någonstans djupt i min själ, i en kolsvart avgrund av fullständig hopplöshet där inget syre fanns, och våldade sig upp som en demonisk best tills ljudet vibrerade ut mellan mina våta läppar och flaskan flög genom luften och krossades mot gruset nedanför.

När luften i mina lungor tog slut klingade skriket av, svävade bort över den ogrässpruckna asfalten i hockeyrinken, fortsatte längs stranden och vidare över vattnet han dog i. Kvar stod jag, dubbelvikt över det tomma hålet som var han.

Nå, känns det?

2020 har nog varit ett av mina mer händelserika år, tror jag. Det mesta har dock hänt på den senare halvan av året. Om jag hade haft minne nog till det skulle jag ha gjort en sammanfattning, men ska jag vara helt ärlig så är första halvan av året rätt dimmig. Kanske hände det inte så mycket då? Dagarna var nog ganska lika varandra innan vi flyttade till Falun. Inget nytt under solen liksom.

Det är det som är så intressant. Man skulle kunna se det som ett misslyckande att släpa med sig man och barn till en ny stad, klämma in bohaget på 27 kvm och röra om i hela grytan för att gå hela två veckor på högskola. Men jag är övertygad om att den här flytten var helt nödvändig för mig. Innan den var jag som förlorad i en sorgsen bubbla av ofrivillig barnlöshet. Jag vill fortfarande bli mamma och längtar varje dag efter vårt barn, men jag är inte vilse i längtan längre. Inte förtvivlad.

Jag tror att flytten till Falun var den sista lilla knuffen jag behövde för att skramla till och bli jag. Våga gå min egen väg. Följa mitt hjärta. Här har jag träffat människor som jag hoppas att alltid kommer finnas kvar i mitt liv. Människor som fångade mitt hjärta på ett ögonblick och som alltid kommer ha en del av det. Här vågade jag yttra mina egna viljor och drömmar, förvandla dem till mål och börja kämpa för att uppnå dem. Och här nådde jag många av dem. Här, från våran lilla studentlägenhet på 27 kvm har jag åstadkommit mer än någonsin tidigare. Trettioårskris, pratar man om. Själv har jag aldrig känt mig så hemma i mitt skinn som nu.

2021 startar med en ny flytt och känslan av nystart på fler än ett sätt. Nu när jag bevisat för mig själv hur mycket jag klarar är jag spänd på att se vad jag åstadkommer under året som följer. Mitt fokus kommer ligga på orden, på kreativiteten och välmåendet. Åtminstone en roman ska bli färdig och skickas till förlag, en termin av kreativt skrivande väntar och en hel massa böcker ska bli översatta. Filmer ska textas och hemsidor byggas. Min Instagram ska växa och fortsätta inspirera både mig och andra, och jag ser fram emot det hela väldigt mycket.

Eftersom mina mål ändras så ofta, beroende på hur vägen svänger och vad som sker under resans gång, kommer jag inte sätta några offentliga sådana i år. De får existera på papper i skrivbordslådan, där jag kan fylla på och ändra om allt eftersom. Det har nämligen visat sig att jag ofta går om mina mål, till sådana som jag inte vågade tro att jag skulle uppnå och därför inte skrivit ner. Men tankarna om mig själv blir större och större för varje dag nu. Det är en härlig känsla.

Hur har ditt 2020 varit?