Jag skriver

Vad sker i mitt liv?

Inget, och samtidigt massor. Jag läser och skriver med samma intensiva frenesi som när jag var i yngre tonåren. Det känns och bränns, svider och skaver. Sådär som det gör när man utvecklas och växer. Det är så fascinerande. Jag verkar ha lyckats lokalisera och låsa upp den där lådan som skyfflades in i ett mörkt, inre hörn någon gång de senaste femton åren. Den som jag förvarade min gåva i, min förmåga att sätta känslor och upplevelser på papper på ett sätt som förbluffar mig själv.

Jag har varit lite rädd att jag hade förlorat den. Ordets gåva. Skrivandets finess. Visst har jag alltid skrivit, och rätt duktigt och fint också, men för att göra det riktigt ordentligt krävs det något extra. Känselspröt. Både inåt och utåt. Och mod, för att våga använda dem. Ni vet när man är tonåring och pekar finger åt regler, gör som man vill och står okrossbar och odödlig på skoltaket och bara känner? Men sen blir man vuxen och regelboken blir tyngre och tyngre, förvandlas till något slags följetong som kapslar in en i ett "si och så ska det vara" tills man bara sätter sig spak rakt ner och gapar? Lite så blev det med mitt skrivande, tror jag. Lamt.

Hur som helst skriver jag igen. Och det river och svider så mycket att jag inte kan sova om nätterna. För nu känner jag också, allt det där som jag stängde in ihop med förmågan i det inre hörnet. För att skriva måste jag känna, och tydligen får skrivandet mig att känna så starkt att jag ligger vaken och känner flera år tillbaka i tiden. Det är tungt. Och nödvändigt. Smärtsamt men hälsosamt, åtminstone i slutändan. Tror och hoppas jag. Vill ni ha ett smakprov?


På skoltaket

Jag drog in ett till bloss. Försökte fästa min dimmiga blick på sjön där nere. De små, krusiga vågorna under den kalla höstvinden. ”Var fan är du?” viskade jag och drog in snor i halsen, svalde ner det med en klunk ur flaskan. ”Jag känner dig ju. Hela jävla tiden”, viskade jag vidare och lät benen vika sig under mig, svängde dem över kanten och lät dem hänga. Gömde ansiktet i händerna, tappade cigaretten och körde in fingrarna i håret, knöt nävarna och pressade ihop ögonlocken så hårt att det värkte i bakhuvudet.

”Var fan är du?!”

Jag reste mig upp, vinglade till på kanten men brydde mig inte. Den desperata förtvivlan slet i mina inälvor som vassa kattklor i nya spetsgardiner och jag kunde inte hålla det tillbaka längre. Skriket. Det började någonstans djupt i min själ, i en kolsvart avgrund av fullständig hopplöshet där inget syre fanns, och våldade sig upp som en demonisk best tills ljudet vibrerade ut mellan mina våta läppar och flaskan flög genom luften och krossades mot gruset nedanför.

När luften i mina lungor tog slut klingade skriket av, svävade bort över den ogrässpruckna asfalten i hockeyrinken, fortsatte längs stranden och vidare över vattnet han dog i. Kvar stod jag, dubbelvikt över det tomma hålet som var han.


Nå, känns det?


Gillar

Kommentarer

taylorsroom
taylorsroom,

Åh så himla bra 😃 Vill läsa mer hihi

nouw.com/taylorsroom
marietheresel
marietheresel,
Åh tusen tack, så glad jag blir 😍💛
nouw.com/marietheresel
Hilma
Hilma,

Du skriver så himla bra!! <3

nouw.com/hilma
marietheresel
marietheresel,

Tusen tack fining! 💛

nouw.com/marietheresel